onsdag 3 november 2010

Slit Och Släng

Jag har aldrig gillat trender. Det spelar ingen roll om det gäller mode, inredning, mat eller något annat. Det är inte så att det är själva plagget, möbeln eller maträtten jag ogillar, utan det faktum att det utnämns till trend och att folk sedan blint följer trendsättarnas minsta vink som om de inte skulle ha någon egen smak eller förmåga att bedömma själva vad som är snyggt och bra. När det kommer till jultrender blir det ännu mera bisarrt. Julen som är en högtid djupt inbäddad i tradition av alla dess slag borde man ju tycka kunde få vara fri från den ombytliga och löjligt förnyelsebenägna modevärlden - men icke.

Visst, inte mig emot att man införskaffar sig lite nytt julpynt varje år. Men att man är redo att i princip byta ut allt man har för att satsa på en helt ny julstil i en helt ny färgskala varje eller vartannat år; det kan jag bara inte förstå. Speciellt inte om man har barn. När jag var liten så var det ju en sådan kittlande känsla i magen när julpyntet togs fram. Att få se den där gamla julbocken igen eller just den där gamla julbonaden - det var ju det som gjorde att det verkligen kändes som jul. Varje sak hade sin plats ("brukar inte den här tomten med säcken stå lite mer till vänster om pepparkakshuset?") och det var med glädje och pirr i magen man ställde dit dem varje år.

Av de mest icke-juliga och knäppa jultrenderna jag har sett de senaste åren så måste det ju vara den orientaliska trenden som härjade i mitten av 00-talet och den svart-vita som kom för ett par år sedan. Kan någon säga mig vad det är för juligt med rosa, lila och turkost eller svart och vitt? Kan någon se på bilderna nedan och säga "Åh vad mysigt! Vilken julkänsla jag fick plötsligt!"?


Det är inget fel på svart som färg. Jag tycker smide är ett naturligt inslag i juldekorationen. Men när man plötsligt ser svarta granar, svart glitter, svarta adventsstjärnor och svarta julgranskulor blir det för mycket för mitt julhjärta. Men det kanske bara är jag.

måndag 25 oktober 2010

Lyktor Man Tänder, Upplysta Gränder

När jag var liten var vi på julmarknad i Gamla Stan (i Stockholm) varje år. Det var tradition. Jag älskade att strosa runt bland Stortorgets röda bodar och titta på allt som fanns att köpa. Brända mandlar, julkorv, smideshantverk, polkagrisar. Bosse Larsson som strömmade ur högtalarna. Vi åkte aldrig därifrån utan varsin kristyrprydd pepparkaka och trätomte att hänga i granen.

När jag blev lite äldre besökte jag även Riddersviks Gårds julmarknad varje år. En helt underbar inomhusmarknad i genuin herrgårdsmiljö med äkta traditionellt hantverk såsom stöpta ljus, juldukar, julbonader och annat fint gammaldags pynt. Jag har alltid älskat gamla hus sedan jag var liten så för mig var det en dröm att bara få vistas där inne varje år.

Under 2006 bodde jag i Salzburg, Österrike i ett halvår och hann uppleva staden i december innan jag åkte hem för att fira jul och självklart gick jag på deras julmarknad flera gånger. Där kunde man verkligen snacka om julmarknad! De kan verkligen det där med att slå på stort nere i de tysktalande länderna. Där nöjde de sig inte med att ha julmarknaden på ett torg utan den bredde ut sig över två torg som låg intill varandra; Residenzplatz och Domplatz. Det var röda bodar, granar och julbelysning överallt. Där såldes allt från Lebkuchen (tyska pepparkakor) till glittrande julgranskulor. Från adventskransar till Räuchermänner (små rökelsegubbar i trä).

För mig är stämningen halva julmarknaden. Finns det inga grangirlanger eller lyktor, julbelysning eller julgranar så spelar det ingen roll vad de säljer. Det ska vara mysigt och inbjudande, så att man blir varm i själen. Annars är det inte jul.

fredag 22 oktober 2010

När Nätterna Blir Långa Och Kölden Sätter In...

Jag älskar julmusik. Finns det ett piano tillgängligt kan jag börja spela O Helga Natt redan i juli. Det har alltid varit så och jag kan inte riktigt förklara det. Det har ju inte så mycket med budskapet i sångerna att göra då jag inte är religiös på något vis, utan det är något med melodierna som får mig att bli helt varm inombords. Det är främst traditionella svenska julsånger och engelska carols som ligger mig värmast om hjärtat.

Jag växte upp (nästan enbart) på körmusik som julmusik. Adolf Fredriks Bachkör och KFUM:s Kammarkör dominerade jularna hemma hos mig, så mycket att om jag hör en inspelning av en julsång med en annan svensk kör så låter det helt fel i mina öron. Det ska vara Anders Öhrwalls arrangemang och inga andra. Han får musiken till att bli levande. Som i hans arr av Ding Dong (Merrily On High) med just Adolf Fredriks Bachkör som ni kan lyssna på nedan. Körstämmorna blir som ringklockor:
 

Men visst, det finns många moderna jullåtar jag tycker om också. Absolute Christmas-skivorna har ju haft en del riktiga godbitar genom åren, men vissa har ju tyvärr blivit alldeles för överspelade i julhandeln (Feliz Navidad, känn dig träffad). Sen älskar jag att Enya, Celtic Woman, Loreena McKennitt och Blackmore's Night har spelat in folkmusiksvarianter och new age-varianter på gamla carols. De gamla julsångerna hamnar ju i sitt rätta element då tycker jag. Nu lämnar jag er med en av mina favoriter bland de mer moderna jullåtarna:

torsdag 21 oktober 2010

Musses Julafton

Bilder från Fyrklovern.se

Jag har namnsdag i december och för några år sedan så fick jag en Mussestatyett i porslin iklädd tomtedräkt, hållandes en julgranskula i ena handen, i paket. Mamma, som varit stamkund hos Fyrklövern i över trettio år, sade att det var något hon hade fått med på köpet vid en beställning och eftersom hon visste att jag alltid älskat Disney, speciellt Disney i julsammanhang, tyckte hon att den borde falla mig i smaken. Den var del i en stor och mycket dyr samlarserie vid namn Musses Julafton och som ni kan se på bilderna är det ju från filmen som visas under Kalle Anka på julafton. Jag blev ju förståss överlycklig över Musse som jag fick men funderade inte direkt mer på saken. Förräns julafton.

I paket fick jag nämligen den stora granen och den öppna spisen - båda i porslin. Granen kan tändas upp och även vridas upp så att den spelar Deck The Halls. I öppna spisen finns plats för värmeljus. Då började tankarna komma. Hade mamma verkligen köpt hela serien? Nej, det hade hon nog inte. Den var ju så hemskt dyr. Hon hade kanske valt ut granen och spisen som de viktigaste pjäserna då de tillsammans med Musse ändå kunde bilda en fin julgrupp. Men absolut mer än så kunde hon ju inte ha köpt. Eller?

Julen därpå fick jag Piff, Puff, Pluto, stegen och högen med paket. Då gick det ganska snart upp för mig att så var fallet. Förra julen fick jag då slutligen Mimmi, Kalle, Långben och lyktstolpen och serien var fulländad. Jag vågade knappt tro det. Att jag någonsin skulle få äga något så fint och exklusivt. Att mamma spenderat sina värdefulla slantar på något så dyrt bara för min skull. Det kändes verkligen ända in i själen. Och jag är tacksam!

Taget för några jular sedan.

Den Perfekta Julen


Ända sedan jag varit liten har jag haft en enda bild i huvudet av hur jag vill att min jul ska se ut. Den bilden har alltid symboliserat den perfekta julen för mig och något jag länge försökt eftersträva. Under Kalle Anka på julafton, mot slutet innan eftertexten kommer och efter att Benjamin Syrsa har sjungit färdigt, så dyker en bild upp av ett vardagsrum med tindrande julgran och girlangbeklädd öppen spis. Där har ni det. Det som präglat min smak och stil vad gäller julpynt i hela mitt liv.

 
På senare år har även en annan inspirationskälla dykt upp i form av Ingmar Bergmans Fanny & Alexander. Traditionell svensk jul med lite pompa och ståt i det hela. Många ljusstakar med levande ljus i, stor praktfull gran, mycket rött. Det har växt fram sakta men säkert, men jag tycker nog att jag har nått dit jag vill nå vad gäller stilen på mitt julpyntande. Det började för tolv år sedan när jag var trött på alla smällkarameller och annat dagispynt som hängde i våran gran och jag började solla bort det jag inte tyckte passade längre helt enkelt. Med smällkaramellerna åkte även flaggor, garntomtar, trätomtar, halmfigurer och annat som jag inte tyckte gjorde sig bra i granen. Det är absolut inget fel på halmtomtar, jag älskar traditionellt svenskt julpynt, men en gran ska tindra och halm tindrar inte helt enkelt.

Taget julen förra året.

onsdag 20 oktober 2010

Då Vet Man Att Det Är Jul

När jag var yngre så visades alltid Beatrix Potter-baletten på TV varje år den 23:e december, dan före dopparedan. Jag och min syster brukade alltid se på den medans våra föräldrar julstökade i huset och den TV-traditionen var lika viktig för mig som Kalle Anka på Julafton. Beatrix Potter blev Julkänsla.


Sedan slutade SVT plötsligt med att sända den. Vi hade den dock inspelad på video så i flera år efter att de slutat sända Beatrix Potter så skapade jag mig en egen tradition med att stiga upp tidigt i nattsvarta ottan på Julaftonsmorgon när alla fortfarande sov, smyga mig ner till vardagsrummet, och endast i skenet av den tindrande julgranen; mysa framför TV:n och se på Beatrix Potter. Jag blir helt varm i kroppen bara jag tänker på det.

Coca-Cola-reklamen väcker också oerhörd julkänsla inom mig. Jag minns så väl den känslan man fick när man såg den första gången varje år. Bjällerklangen. Lastbilarna. Julbelysningen som tändes upp på vägen. "Holidays are coming, Holidays are coming..." Likaså som när Ellos julkatalog damp ner i brevlådan. Jag brukade skynda mig hem från skolan varenda dag i oktober för att se om den hade kommit. Lyckan var alltid total. Då var det som om att nu var julen verkligen på väg. Det blev bekräftat på något sätt. Då kunde man börja längta på riktigt.

Hotell Gyllene Knorren

Heter årets Julkalender på TV och enligt SVT så är handlingen följande: "[Hotell Gyllene Knorren] handlar om familjen Rantanen som lämnar staden för landet och köper ett hotell som ligger en smula avsides. Familjen kämpar för att få hotellet att gå runt, vilket inte blir helt lätt eftersom det saknas mat i köket och en gris ligger och sover i gästernas säng. Dessutom ryktas det om att ett av rummen besöks av ett spöke."

Det låter ju som om det faktiskt skulle kunna bli en bra julkalender i år efter två år av pinsamma försök. Lite Greveholmskänsla får jag över beskrivningen, men jag vågar nog ändå inte riktigt känna mig lugn och förväntansfull än, då SVT mest har varit en besvikelse sedan Pelle Svanslös (1997). Något som SVT äntligen har lyckats med i alla fall är ju att släppa fler Julkalendrar på DVD som aldrig tidigare har funnits ute i handeln, såsom Håll Huvudet Kallt (1994), Julpussar och Stjärnsmällar (1986) och Klasses Julkalender (1992).

Ibland får de in riktiga fullträffar, SVT. Verkliga klassiker som man bara vill se om och om igen. Teskedsgumman (1967), Trolltider (1979), Ture Sventon (1989), Sunes Jul (1991) och Mysteriet på Greveholm (1996). Men ofta faller de helt och hållet pladask, så det blir rent pinsamt och man undrar "hur tänkte de nu?". Skägget i Brevlådan (2008) är en sådan. En julkalender ska förmedla julkänsla på ett eller annat sätt, annars är det ju helt meningslöst. Jag tycker riktigt synd om de barn som växer upp i dagens Sverige och inte får bättre kvalité än så.


Jag hoppas på skärpning och lite bilder från den kommande kalendern snart!

tisdag 19 oktober 2010

Goder Afton Mitt Herrskap!

Välkommen in i min julröda boning där jag hoppas du skall trivas. Denna blogg har jag tänkt göra väldigt länge men det har liksom aldrig blivit av. Har länge velat ha en sida där jag kan dela med mig av min kärlek för julen och nu är den här äntligen. Jag kommer att skriva om pynt, bak, mat, stök, pyssel, traditioner, sånger, TV-kalendrar och allt annat mellan himmel och jord som hör julen till.

Så från oss alla, till er alla, en riktigt God Jul!