Jag har aldrig gillat trender. Det spelar ingen roll om det gäller mode, inredning, mat eller något annat. Det är inte så att det är själva plagget, möbeln eller maträtten jag ogillar, utan det faktum att det utnämns till trend och att folk sedan blint följer trendsättarnas minsta vink som om de inte skulle ha någon egen smak eller förmåga att bedömma själva vad som är snyggt och bra. När det kommer till jultrender blir det ännu mera bisarrt. Julen som är en högtid djupt inbäddad i tradition av alla dess slag borde man ju tycka kunde få vara fri från den ombytliga och löjligt förnyelsebenägna modevärlden - men icke.
Visst, inte mig emot att man införskaffar sig lite nytt julpynt varje år. Men att man är redo att i princip byta ut allt man har för att satsa på en helt ny julstil i en helt ny färgskala varje eller vartannat år; det kan jag bara inte förstå. Speciellt inte om man har barn. När jag var liten så var det ju en sådan kittlande känsla i magen när julpyntet togs fram. Att få se den där gamla julbocken igen eller just den där gamla julbonaden - det var ju det som gjorde att det verkligen kändes som jul. Varje sak hade sin plats ("brukar inte den här tomten med säcken stå lite mer till vänster om pepparkakshuset?") och det var med glädje och pirr i magen man ställde dit dem varje år.
Av de mest icke-juliga och knäppa jultrenderna jag har sett de senaste åren så måste det ju vara den orientaliska trenden som härjade i mitten av 00-talet och den svart-vita som kom för ett par år sedan. Kan någon säga mig vad det är för juligt med rosa, lila och turkost eller svart och vitt? Kan någon se på bilderna nedan och säga "Åh vad mysigt! Vilken julkänsla jag fick plötsligt!"?
Det är inget fel på svart som färg. Jag tycker smide är ett naturligt inslag i juldekorationen. Men när man plötsligt ser svarta granar, svart glitter, svarta adventsstjärnor och svarta julgranskulor blir det för mycket för mitt julhjärta. Men det kanske bara är jag.