Årets första julfilm för mig blev den alldeles sprillans nya Jingle Jangle - A Christmas Journey, som hade premiär på Netflix i fredags. En hjärtevärmande film om uppfinningsrikedom, och vikten av att hålla fast i tron på fantasi. Men om jag ska vara ärlig, så var det mest en film som utspelar sig under julen än en renodlad julfilm, men det gör egentligen inte så mycket eftersom det visuella gav en sådan vintrig, mysig känsla ändå.
Det jag gillade allra mest var alla fantastiska miljöer. Hela filmen såg ut som en steampunkig, färgsprakande, viktoriansk bakelse och det bidrog ännu mer till den mysiga känslan. Den vackra staden såg ut som en vintrig sagodröm och man ville bara flytta dit på momangen. Forest Whitaker var allra bäst som den sorgsne gamle uppfinnaren, och roligast var lätt Ricky Martin som den lille leksaksmatadoren. Den lilla tjejen till stjärnskott Madalen Mills får vi nog se mer av i framtiden, hon hade verkligen rätta glimten i ögat.
Det jag gillade minst, eller egentligen inte alls, var alla sångnummer. Jag är ett stort fan av musikaler, och borde ju gilla det här också, men jag tyckte inte alls det passade in i den här filmen. Melodierna var tråkiga och sånginsatserna var alldeles för skräniga och over-the-top för min smak. Stilen på låtarna tyckte inte jag hörde ihop med en gammaldags miljö, och de kändes helt fel i den annars så mysiga filmen och handlingen. Den enda låten jag riktigt gillade, och som kändes passande var den som Forest Whitakers karaktär sjöng i sin ensamhet. Men det här är ju en smaksak. Det var inte min stil helt enkelt, men andra gillar det säkert.
Låtarna till trots, så tycker jag ändå filmen var sevärd, och kan mycket väl tänka mig se den igen i framtiden. De mysiga miljöerna och den fina handlingen är skäl nog. Rekommenderas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar